Förlossningen gick riktigt bra till en början och den här gången kändes de som jag hade allt under kontroll, de här som jag varit så nervös över skulle väl gå hur bra som helst.

När krystvärkarna drog igång vände de...

Hjärtljuden gick ner kraftigt och läkare tillkallades för att sätta sugklocka och ta ut honom. Han låg med ansiktet åt fel håll så påfrestningen blev för stor. Nu var det bara att få ut honom så fort som möjligt...

Påväg ut upptäcker man att navelsträngen är virad runt halsen och dras åt ju mer han kommer ner och då blir de bråttom. Jag hör hur alla pratar i munnen på varandra men den enda jag förstår är Fredde som säger åt mig att jag måste ta i så mycket de går för han måste ut nu.

Fler och fler kommer in i rummet och jag börjar få panik...

På 4 minuter tar dom ut honom och jag får upp honom på magen, blå och livlös. Navelsträngen som sitter rejält åt runt halsen tas bort och det enda jag har i huvuet är "Varför gråter han inte???"

Läkaren tar med honom ut ur rummet och Fredde följer med...

Dom minuterna var dom längsta någonsin,  jag visste inte ens om han levde. Tillslut kommer Fredde in med honom i famnen, allt var bra förutom en fraktur på nyckelbenet som orsakades när han togs ut så snabbt.

         

Vilken lättnad de var...

Är så oerhört tacksam för mina pojkar och att allt vart bra i slutändan, men den upplevelsen är något som jag aldrig kommer glömma! 



Nu mår vi iaf bra allihopa och jag kunde inte älska livet som mamma till två trollungar mer :)